Ett skrå var en sammanslutning som reglarade förhållandena för hantverkare inom ett visst yrke. Nu förtiden kallas skrå istället branschorganisation och dessa makt har inskrängts kraftigt.

Benämningen skrå kommer från tyskans Schra som betyder berett skinnstycke, Från om med 1621 var alla hantverkare, som ville utöva ett yrke i en stad, tvingad att tillhöra ett skrå för att få utföra yrket. Skråna kunde, tack var förbudet att andra inte kunde konkurrera, sätta priser, krav på tillverkningsmetoder, begränsa antalet mästare, stara krav på varors kvalité.

Sverige första skrå startades i Stockholm på 1350-talet inom skräddaryrket. Det finns fortfarande bevarade skråregler från 1400-talet och initialt fanns det endast i en största städerna. Från 1700-talet spred sig skråväsendet till allt fler av de mindre städerna.

I Skrået regler, skråordningar fanns det tydligt skrivningar om hur många lärlingar eller gesäller varje mästare maximalt fick använda. Inom vissa yrken som t.ex. köttmånglare fick endast ha en gesäll medan andra yrken som skomakare fick ha tre gesäller och en lärling.

Gesällerna hade rätt välja den mästare de ville men begränsades av att mästaren skull vilja ha dem och att mästaren inte hade fler gesäller än tillåtet.

I och med att skråväsendet var monopolistiskt och konkurrenshämmande så blev det ineffektiva då de hindrade fri näringsverksamhet. Detta medförde att de under slutat av 1700-talet utsattes för hård kritik men det dröjde först till 1846 innan näringsfrihetsförordningen infördes i Sverige och alla kvarvarande skråväsenden avskaffades. En bidragande orsak till skråväsendet försvinnande var att efter revolutionen i Frankrike 1791 avskaffades den där och detta spred sig sakta i Europa.

Systemet med lärlingar och gesäller som lärdes upp av mästarna fortsatte eftersom detta vara ett bra sätt att lära sig ett hantverk.

Burskap inom ett hantverk

För att skråhantverkare skulle kunna utföra sitt hantverk i städerna var det förutom tvingade att av avlagt mästarprov och erhållit mästarbrev även behöva ha tillstånd från staden. Detta tillstånd kallades burskap. Det vara stadens magistrat beviljade burskap och som bevis på detta utfärdades ett burbrev.

Burskapet innebar också att man blev borgare i staden med alla de rättigheter det innebar som t.ex. kunna ingå i någon av stadens styrelser men även skyldigheter det medförde. Borgare betyder med andra ord de hantverkare eller handelsmän som bor och verkar i staden.

Hantverkerare på landsbygden

Hantverk och handel bedrevs endast i städerna och var inte tillåtet på landsbygden. Bönderna bedrev självklart många former av hantverk frots detta men det kunna inte idka handel med de hantverk som de åstadkom. Hantverket var därför riktat mest för husbehov och viss byteshandel inom grannskapet och handel i mindre omfattnin på t.ex. marknader av saluslöjd.

På slutat 1600-talet tillåts några typer av hantverkare inom de mest efterfrågade yrkeskategorierna att starta verksamhet på landsbyggden som t.ex. skomakare, skärddare och smeder. Dessa s.k. sockenhantverkare hade endast rätt att verka och sälja varor inom den socken som det var verksamma. Sockenhantverkarna, kallades även gärningsmän, var inte tvugna att tillhöra något skrå och inga krav på gesäll eller mästarbrev fanns. Dessa hantverkare kunna åka runt bland de större gårdarna och utföra sina hantverka med hjälp av böndernas råmaterial som tyger och skinn. Främst bestod betalningen i naturaförmåner som mat och boende men viss penning ersättning förekom.

Adelsmännen hade rätt att anställa flera typer av hantverkare som endast arbetade för adelsmannen.