Hantverk och handel bedrevs endast i städerna och var inte tillåtet på landsbygden. Bönderna bedrev självklart många former av hantverk frots detta men det kunna inte idka handel med de hantverk som de åstadkom. Hantverket var därför riktat mest för husbehov och viss byteshandel inom grannskapet och handel i mindre omfattning på t.ex. marknader av saluslöjd.

På slutet 1600-talet tillåts några typer av hantverkare inom de mest efterfrågade yrkeskategorierna att starta verksamhet på landsbyggden som t.ex. skomakare, skräddare och smeder. Dessa s.k. sockenhantverkare hade endast rätt att verka och sälja varor inom den socken som det var verksamma.

Sockenhantverkarna

Sockenhantverkarna, kallades även gärningsmän, var inte tvugna att tillhöra något skrå och inga krav på gesäll eller mästarbrev fanns. Dessa hantverkare kunna åka runt bland de större gårdarna och utföra sina hantverka med hjälp av böndernas råmaterial som tyger och skinn. Främst bestod betalningen i naturaförmåner som mat och boende men viss penning ersättning förekom.

Adelsmännen hade rätt att anställa flera typer av hantverkare som endast arbetade för adelsmannen.